Språkfakta - Språkhandikapp

Språk- och kommunikationshandikapp

Av Elisabeth Ahlsén

Tänk dig att inte kunna tala, att inte förstå vad andra säger, att inte kunna läsa eller skriva...

Man kan drabbas av många olika skador och sjukdomar som helt eller delvis drabbar förmågan att använda språket för kommunikation.
Några av dessa störningar kan du läsa om här.

Afasi

Afasi kallas språkstörningar som man kan få när man drabbas av en hjärnskada, t ex stroke (hjärninfarkt) eller skador vid trafikolyckor. Varje år får ca 5 000 svenskar afasi. Det är svårt att föreställa sig hur man upplever att helt eller delvis förlora sitt språk. Att det är en chock och ofta leder till en livskris för den drabbade och för hela familjen är helt klart. Språkförlusten är förödande och skrämmande - den kommer plötsligt och förändrar hela livet. Några personer som haft afasi och återfått språkförmågan har skildrat upplevelse i böcker och åtminstone en film har gjorts. Skildringarna är av många olika slag, t ex en läkare som beskriver sin egen afasi som experter eller en journalist som beskriver hur hon förlorar språkförmågan (Tropp-Erblad 1982). Det finns också ett stort antal böcker och artiklar som beskriver språkliga och andra fenomen som uppstår vid afasi och andra liknande åkommor, t ex böcker av Alexander Luria och Oliver Sacks. Detta citat från Tropp-Erblad kan ge en liten inblick i hur det känns att få afasi:

"Jag var inte sjuk. Hade inte ont någonstans. Jag såg allting som hände och förstod allt jag hörde. Jag hade legat en lång stund och väntat, innan jag försökte be om ett bäcken. Det var en enkel mening jag skulle säga. Det var ingenting som måste formuleras i förväg. Om jag tänkt efter hur jag skulle uttrycka mig, hade jag kanske upptäckt att jag inte hade orden. Jag vet inte. Nu blev jag helt överraskad, när jag hörde att jag sa någonting annat än vad jag tänkt. Jag lyssnade till mig själv som till en människa som talade ett främmande språk." (Tropp-Erblad, 1982, Katt börjar på S, Stockholm, LT, s. 39)

Ett symtom vid afasi är s k agrammatism, dvs att man inte kan bilda fullständiga meningar med rätt grammatik utan pratar i en sorts "telegramstil":

Här är ett exempel på ett försök att berätta Rödluvan och vargen.

flicka ... hon gå ... nej ... hon ska gå ... skogen .... och vark ... varg ... varget .. vargen säng ... ... vargen den murmar ... nej mormor ... knack knack ... öga stora ögon ... se dig ... stora tänder - äta

Man kan också få så allvarlig afasi att man inte kan säga mer än ja, nej och såsåså. Här är en del av ett samtal med en person med sådan afasi. Vi kan se att samtalet tar formen av "tjugo frågor" och att användningen av ja och nej, nickningar och huvudskakningar inte alltid blir helt rätt.

T: vad åt du till frukost idag?
B: så så så?
T: vad åt du till frukost idag?
B: nej nej
T: åt du inte frukost?
B: nej ja såsåså
T.: du åt någonting?
B: ja
T: drack du kaffe
B: ja
T: smörgås?
B: ja
T: var det ostsmörgås?
B: nej nej ja (skakar på huvudet)
T: vad det ost på smörgåsen?
B: ja

En del personer med afasi pratar mycket, betydligt mer än tidigare. Men deras tal har blivit mycket svårt, ibland omöjligt, att förstå för omgivningen. De har svårt att hitta exakt de ord han vill säga och pratar istället runt och säger fel ord, ibland helt nya ord. Ofta förstår de inte heller vad andra säger särskilt bra. Så småningom börjar de vanligen märka när talet blir osammanhängande och när de säger fel ord eller "nyskapade" ord (neologismer). Här är ett utdrag ur ett försök att berätta Rödluvan och vargen.

hon där lilla lilla den tio tio nej nio tio tio år sådär lilla den där lilla och mat jag ska han ska han ska till farmor mormor farbror far nä va säger jag marmor far far morfar mormor ja va hetter de en såndär väska nä inte väska sån där med skorv skarv ka ko korv å sån ja va heter de i alla fall den ska till far nä mar mä far farmor

Språkrehabilitering kan vara av tre olika slag:
1) Man kan träna för att omorganisera och återställa de funktions-system som ingår i olika delar av språkförmågan. Då används neuro- eller psykolingvistiska modeller för språkfunktion.
2) Man kan träna att kompensera, t ex använda gest- och bildkommunikation, och träna olika strategier för att kunna göra sig förstådd i vardagslivet.
3) Man kan anpassa omgivningen, ge information till anhöriga, skaffa hjälpmedel, t ex dator till hemmet och arbetsplatsen.

Inom neurolingvistiken ger afasi dels viktig information för att man ska kunna göra bra teorier om språkförmågan, dels en möjlighet att använda de teorier man utarbetar för att behandla afasi bättre.

Dysartri

Hjärnskador och vissa sjukdomar i det centrala nervsystemet kan också ge dysartri dvs olika typer av talproblem på grund av att nervsignaler till musklerna inte fungerar som de ska. T ex, kan talets hastighet, styrka och tonfall ändras och uttalet kan bli otydligt (för spänt, för slappt eller dåligt samordnat). Dysartri kan man t ex få vid Parkinsons sjukdom, MS (multipel scleros) eller vid skador på lillhjärnan. Om man hör någon som talar "sluddrigt" behöver det inte alls betyda att den personen är berusad. Personen kanske har dysartri och då gäller det att man lyssnar noga för att förstå.

Försenad eller avvikande språkutveckling hos barn

Många barn får olika typer av problem med sin språkutveckling. Det finns många olika anledningar till detta. Det finns en stor variation mellan olika barn och i vissa familjer är det vanligt att språket utvecklas långsamt.

Man kan skilja på specifik språkstörning, där det bara är språket som är drabbat, och andra typer av språkstörning där även den allmänna utvecklingen drabbas eller där det finns orsaker, t ex i form av dövhet eller hörselnedsättning, cerebral pares eller gomspalt (kluven läpp, käke och/eller gom).

Man kan också skilja på om det bara är ljudsystemet som är stört och om det i så fall finns svårigheter att höra skillnad på språkljud eller bara svårigheter att säga dem, eller om grammatiken också är störd, t ex att orden kommer i fel ordning. Det kan också vara ordförråd och ordbetydelser som är drabbade och så får barnet svårt att förstå sin omgivning och att uttrycka sig rätt.

Språklig stimulans och träning, t ex användande av enkla tecken för barn som inte talar, liksom mer specialinriktad träning av olika drag i språket används för att hjälpa barn med språkstörningar.

Om barnet inte själv kan tala, p g a rörelsehinder som drabbar talorganen, använder man system där man pekar på bilder eller tecken som finns på kartor eller på en datorskärm. Från datorn kan man också få ut tal som är kopplat till bilderna.

För barn med t ex hörselnedsättning eller gomspalt måste man komplettera de åtgärder man gör för hörseln, med t ex hörapparat, eller för att sluta gomspalten med operationer, med träning av talet.

Dyslexi

Många av de personer som har afasi får svårigheter att läsa och skriva. Också barn med försenad eller avvikande språkutveckling får ofta läs- och skrivproblem.

En speciell grupp har dyslexi, dvs specifika läs- och skrivsvårigheter. Man har då stora svårigheter att bara precis med att lära sig att läsa och skriva. Med tiden och med mycket träning kan åtminstone en del personer med dyslexi lära sig att läsa ganska bra, men ofta har de kvar skrivproblem, t ex. svårigheter att stava. Det kan ge dem mycket stora problem i skolan och arbetslivet. Dyslexi har på senare år uppmärksammats mycket. Det finns olika förslag till vad dyslexin beror på. Den tycks särskilt drabba förmågan att "översätta" mellan ljud och bokstäver och därmed att sätta ihop ord vid både läsning och skrivning. Detta gör att man läser och skriver mycket långsamt vilket även påverkar läsförståelsen.

Särskilda träningsmetoder, tillsammans med utvecklande av nya typer av datorstöd för läsning och skrivning kan vara till hjälp för personer med dyslexi.

Stamning

När man stammar drabbas talet av upphakningar så att samma ljud upprepas flera gånger och blockeringar där man fastnar på ett ljud och inte kan få ut det. Många av dem som stammar har också rörelser i samband med stamningen och olika beteenden för att t ex undvika att säga vissa ord. Stamningens orsaker är fortfarande en gåta. Det finns teorier om sociala, psykologiska och neurologiska orsaker. Det finns också olika terapimetoder, men en mycket viktig del av träningen är att lära sig acceptera och leva med sin stamning, så att man inte förvärrar den genom olika undvikandebeteenden.

Röstrubbningar

Det finns en mängd olika röstproblem, som vi vi kan dela upp i två huvudgrupper. Den ena gruppen kallas "funktionell" d v s den har att göra med hur röstorganen fungerar.
Den andra kallas "organisk", dvs den har att göra med skador på själva röstorganen.

För att rösten skall fungera behövs några viktiga delar. Andningen som sköts av lungorna och andningsmusklerna skall ge luft som i rätt portioner och hastighet strömmar upp genom luftstrupen och genom stämläpparna eller stämbanden som sitter i struphuvudet. Stämläpparna vibrerar mot varandra när luften strömmar ut och fungerar ungefär som ett blåsinstrument som ger en ton. De skall ha rätt spänning med hjälp av stämbandsmusklerna för att rösten skall låta bra och det skall finnas en bra balans mellan luftströmmen och stämläpparnas spänning. Sedan formas orden genom artikulation och resonans i hålrummen i mun och näsa.

Funktionella röstrubbningar kan man få om detta inte fungerar som det skall. Det kan vara för att man använder sin röst på fel sätt, t ex talar onödigt högt och pipigt eller skriker för mycket för att överrösta en bullrig miljö. Man kan t ex få rösttrötthet av att man pratat med för spända stämläppar. Musklerna blir då trötta och stämläpparna blir irriterade och röda i kanten. Man kan också ha för dålig andning så att stämläpparna inte vibrerar som de ska av luften och rösten blir för svag. När man kommer i målbrottet skall balansen mellan luftflödet och stämläpparnas spänning justeras om, eftersom stämläpparna växer kraftigt. Man kan då få s k målbrottsrubbningar där rösten förblir ostadig under lång, tid. Olika psykiska påfrestningar kan också leda till att man helt tappar rösten.

Alla dessa funktionella röstrubbningar kan man avhjälpa med att lära sig en riktig röstteknik och tänka på hur man använder sin röst.

Organiska röstrubbningar innebär ofta att det finns någon form av utväxt på stämläpparna, t ex kan man få s k knottror eller knutor på stämläpparna om man överanstränger rösten under lång tid. Rösten låter då hes och skrovlig. Man får då lära sig en bättre röstteknik. Om knutorna funnits länge får man operera bort dem, annars kan de försvinna om man slutar överanstränga rösten. Efter en operation måste man vara tyst under en tid medan kanterna på stämläpparna läks och sedan börja använda dem försiktigt.

En annan typ av organisk röstrubbning är förlamning av någon stämbandsmuskel så att stämbanden inte kan dras ihop riktigt och bilda ton. Då låter rösten väldigt svag och andfådd. Man kan både försöka träna rörligheten och operera för att få stämläpparna närmare varandra.

En tredje typ av organisk röstrubbning uppstår om man måste ta bort delar av stämläpparna eller hela struphuvudet p g a att man fått cancer i dessa delar. Man får då försöka lära sig att tala med olika knep för att kompensera. Ofta opereras en ventil in och man får lära sig att på bästa sätt prata med den.

Länkar:

Inga länkar f n.

Till början av sidan
Gå tillbaka till Språkfakta