Språkfakta - Språk och kultur - Det svenska teckenspråket
Bild: Uppslagen bok Gå tillbaka till Språkfakta


Det svenska teckenspråket

Av Kerstin Nelfelt

Teckenspråk har säkert funnits så länge det har funnits döva människor. Människors behov av att kommunicera, dela med sig av sina tankar, känslor och behov och inte minst att kunna påverka andra människor är en viktig drivkraft för att utveckla språk och om man inte har kunnat kommunicera med talspråk har människor i stället utvecklat ett språk för synen. Det är alltså inte så att någon person har hittat på teckenspråk utan teckenspråk har utvecklats bland döva på samma sätt som talade språk bland hörande. Inte heller har döva i alla länder utvecklat likadana teckenspråk. Det finns olika teckenspråk i olika länder. Till exempel finns det ett brittiskt och ett amerikanskt teckenspråk och de som bara kan det amerikanska teckenspråket förstår inte dem som använder det engelska och tvärtom.

En anledning till att många människor tror, att döva från alla länder förstår varandra och att teckenspråk är internationellt, är nog att de tänker på hur hörande använder gester och mimik för att göra sig förstådda. Många sådana naturliga gester och naturlig mimik är lika för alla människor oberoende av kultur. Teckenspråk däremot är mycket mer komplicerade och används för mycket mer komplicerade ändamål - allt det som vi talande använder talspråk till - därför har de utvecklat invecklade regelsystem som är olika för olika teckenspråk.

Lika lite som vi vet hur de första talspråken såg ut lika lite vet hur de första teckenspråken var beskaffade. Naturligt att anta är väl att människorna, innan det ännu fanns riktiga språk använde olika ljud och gester och miner för kommunicera och så småningom blev detta alltmer komplicerat och regelbundet. Medan hörande kom att utveckla ljudet, från diverse grymtningar och skrik, till komplicerade talspråk, utvecklades på liknande sätt bland döva olika gester och miner till riktiga språk.

Fastän det finns många olika teckenspråk finns det vissa förutsättningar som är lika för olika teckenspråk och som skiljer dem från talade språk. Den grundläggande skillnaden är att, medan talade språk uppfattas med hjälp av hörseln och produceras med talapparaten, uppfattas teckenspråk med hjälp av synen och utförs med hjälp av händer ansikte och kroppshållning. Detta ger det delvis andra möjligheter än talspråk och varje slags språk - talspråk och teckenspråk - är utformade så att de ska fungera maximalt bra på sitt sätt.

Istället för tal använder man i teckenspråket gester, mimik.

Gester är de tecken som utförs med händerna. Det finns gester som fungerar på samma sätt som orden fungerar i talspråket. En viss gest kan betyda 'boll' och en annan gest kan betyda 'häst'. Det finns lika många gester, tecken, i teckenspråket som det finns ord i talspråket men det är inte alla ord som har en motsvarighet i teckenspråket och inte alla tecken som har en motsvarighet i talspråket.

En särskilt viktig och användbar gest är pekning . Den som tecknar kan peka på sig själv, på andra personer och saker som finns i närheten. Detta liknar hörandes pekningar för att visa något eller för att understryka det de säger, men i teckenspråk kan man också peka på olika platser i luften framför sig utan att det finns någon eller något där. I detta fall har man tidigare i berättelsen eller i samtalet "placerat" personer eller saker där. Man tilldelar sådant som man pratar om en plats. Denna plats kan man sedan använda för att peka på när man pratar om den personen eller saken.

Det finns också gester som motsvarar bokstäverna i det svenska alfabetet, det så kallade handalfabetet. Det skapades av Per Aron Borg, som startade dövundervisning i Sverige 1808. Med hjälp av handalfabetet kan man alltså bokstavera namn eller svenska eller utländska ord som det inte finns något tecken för i teckenspråket. Eller om man är hörande och inte kan tecknet för ett visst ord, så kan man bokstavera ordet istället. Olika mimik, d v s munformer, ansiktsuttryck och huvudrörelser, t ex nickar, används i teckenspråk på lite annat sätt än när man talar. En viss munform kan vara en del av ett tecken, t ex ett visst tecken betyder 'lax' om man har munnen formad som när man säger "a" i lax men det betyder 'lyx' om man har munnen formas som när man säger "y". Men det är inte alltid så att munformen liknar något svenskt ord. Det finns ett tecken som betyder 'för säkerhets skull'. När man gör det tecknet med händerna måste man samtidigt forma munnen som om man sade "hyff" fast utan att det hörs något ljud. Ibland kan teckenspråket vara helt annorlunda än svenska. Till exempel, det finns ett handtecken som ungefär betyder 'storlek' och består av att man liksom måttar med tummen och pekfingret. Om man vill teckna att något är stort eller litet använder man 'storlek'-tecknet tillsammans med en munform som betyder 'stor/t' eller en munform som betyder 'liten/litet'. Speciella ansiktsuttryck man också användas för att visa att något man tecknar är en fråga. Ungefär som man kan visa med rösten att man frågar något Teckenspråket uppfattas med synen i stället för med hörseln.

När man talar, härmar man ibland hur saker hörs för att beskriva dem eller visa hur de bär sig åt. För att visa hur en bil kör kan man säga ungefär "vroom!" eller om man vill visa hur någon bara pratar och pratar kan man säga ungefär "bla, bla, bla, bla". Små barn kallar bilar för "brum" och får för "bä".

Eftersom synen är mer viktig än hörseln för hur vi uppfattar världen är inte härmning så användbart i talspråk. Det är viktigare för oss hur bilar ser ut och hur de används än hur de hörs. När man tecknar kan man däremot ofta utnyttja hur saker ser ut eller hur de rör sig eller hur man handskas med dem som ett tecken för sakerna ifråga. Tecknet för katt består till exempel av att man "smeker" vänster handrygg med höger hand som om man klappade en mjuk katt. Tecknet för boll gör man genom att man med bägge händerna liksom formar en boll i luften. Det finnas olika möjligheter att härma så här och olika teckenspråk har valt olika lösningar. 'Kvinna' tecknas i Sverige så att man med höger hand på högra sidan av bröstet visar, lite förenklat, ett kvinnobröst. I USA tecknas kvinna med en gest vid kinden som om man pillade med ett bahyttband

Tyvärr, för dom som vill lära sig teckenspråk, liknar de flesta tecken inte något särskilt, varken det som de betyder eller något svenskt ord. De är helt enkelt påhittade för mycket länge sedan precis som de flesta svenska ord. Men i regel är det så att tecken inte liknar något annat än det som det betyder. Det finns inga fyrkantiga tecken som betyder runda saker!

Talade ord kommer efter varandra i tiden. Tecken däremot har längd, bredd, höjd och rörelse. Detta utnyttjar man i teckenspråksgrammatik. Till exempel: när man i tal eller skrift vill tala om att ett träd står till vänster om ett hus så måste man använda minst åtta ord, precis som jag nyss gjorde. På teckenspråk kan man klara sig med två tecken: "HUS" och "TRÄD". Man gör tecknet för träd till vänster om tecknet för hus.

När man en gång har tecknat trädet till vänster kan man sen, om man vill berätta något mer om trädet, peka p å den plats där man tecknade "TRÄD" och den som "lyssnar" förstår att man menar trädet.

Det är också lätt att på teckenspråk beskriva exakt hur någonting rör sig. Att förklara exakt hur ett flygplan gör konstiga manövrer i luften och sedan kraschar kan vara svårt på talspråk. När vi talar använder vi ofta händerna för att visa just sådant, men det räknas inte som en del av talspråket. I teckenspråk finns det regler för hur man kan använda sina händer för att visa rörelser och placering.

Talade ord kan man bara säga ett åt gången men när man använder teckenspråk kan man "säga" flera tecken samtidigt. Man har två händer och kan använda dem samtidigt och man kan använda sitt ansikte samtidigt.


Till början av sidan
Gå tillbaka till Språkfakta