Inom ett givet språk finns det alltid en mängd varianter som skiljer sig mer eller mindre från varandra. Man skulle kunna bunta ihop all sådan variation under rubriken 'dialekter'. Men det finns goda skäl att dela upp den variation som finns under olika beteckningar beroende på deras bakgrund och existensvillkor.

1. Dialekter (bygdemål, landsmål)
Det som främst kännetecknar en dialekt är att den har en bestämd geografisk förankring. Det är lätt att förstå hur just placeringen på kartan kan ha någon betydelse. Varianter av språk uppstår ofta kring någon form av social gemenskap. Att man bor inom ett och samma område kan vara en faktor som skapar en sådan gemenskap. I Sverige har socknarna tidigare varit både sociala, politiskt administrativa och kyrkliga enheter. Dessutom var de oftast inte så stora till sin folkmängd. Detta gjorde att det var ganska lätt att känna gemenskap med de andra sockeninvånarna. Sådana förhållanden är gynnsamma för uppkomsten av gemensamma språkliga vanor. Det är också vanligt att man i sådana situationer blir medveten om detta och är mycket observant på hur folk i grannsocknen eller grannbyn pratar och ofta överdriver de skillnader som finns. Det finns t.o.m. exempel på hur befolkningen på ett ställe medvetet ändrat sitt språkbruk när det blivit för likt de närmaste grannarnas.
Det är variation av denna typ som är föremål för studium inom Swedia-projektet.

2. Dialekter (stadsmål)
Speciella villkor för dialektal utveckling uppstår vid stora befolkningsomflyttningar. Sådana har ägt rum i Sverige i samband med en stark inflyttning till vissa tätorter. Som ett exempel kan nämnas universitetsstaden Umeå. Vid mitten av 1950-talet hade Umeå c:a 15.000 invånare. Idag bor där mer än 100.000. Detta betyder att bara en mycket liten del av befolkningen är ursprungliga umeåbor. De flesta har flyttat dit från någon annan ort och då förstås tagit med sig sin lokala dialekt. Vad som nu händer i denna smältdegel av olika dialektala influenser är naturligtvis ett mycket intressant kapitel i sig och det säger sig självt att villkoren för den dialektala utvecklingen är helt annorlunda än de som gällde i de mindre, befolkningsmässigt stabilare och dialektalt relativt homogena orter som de inflyttade kommer ifrån. Stadsmålen är emellertid alldeles otillräckligt studerade för att man ska kunna komma med några mer precisa beskrivningar av dem.

3. Sociolekter
Andra former av social gemenskap än geografisk förankring kan utgöra grunden för en språklig variant. Det som vi kallar rikssvenska är exempel på detta. Den har sin grund, inte i någon speciell geografisk placering, utan i skol- och ämbetsmannaspråk, d.v.s. ett språkbruk som karaktäriserar en viss social gruppering. Det uppstår ofta också språkliga gemenskaper grundade på klasskillnader. I Sverige kanske inte detta är så tydligt, men vi behöver inte gå längre än till England för att hitta ett sådant exempel. Variationen mellan sociolekter kan vara lika stor som den mellan dialekter, men bakgrund och utvecklingsvillkor är annorlunda och det verkar därför vettigt att göra åtskillnad mellan sociolekt och dialekt.

4. Verksamhetsspråk
En annan form av social gemenskap som gynnar uppkomsten av språkliga varianter är att man har samma yrke. Nästan alla yrken har sin egen yrkesjargong. Även denna kan i många fall avvika mycket starkt från såväl den lokala dialekten som förekommande sociolekter.

5. Jargong och slang
Delade intressen av andra slag än gemensam bostadsort, social ställning eller gemensamt yrke kan också ge upphov till språkliga varianter Slang och andra typer av jargong är sådana exempel. Sådana varianter karaktäriseras ofta av en snabbare förändring av språkbruket än andra former. Speciellt slangspråk kännetecknas av snabba förändringar. Bara några år gamla slanguttryck känns ofta urmodiga.

6. Idiolekt
Med detta menas egentligen en enskild individs språk, men kan kanske generaliseras till att omfatta även egenheter i mycket små grupper om en handfull personer. Dess relevans i detta sammanhang är att idiolekterna kan representera den individuella variation som finns inom var och en av de ovan nämnda kategorierna.

Sammanfattning
Vi har alltså sett att det finns många typer av språklig variation inom vad man betraktar som ett givet språk. Det som skiljer dem åt är inte i första hand att vissa typer är mer avvikande än andra utan att de uppstått av olika orsaker och därför tar sig olika former. Utvecklingslagarna är också olika för de olika typerna. Det finns alltså goda skäl att hålla dem isär.