Nej, inte om man med rikssvenska menar den standardsvenska som i dag används som t.ex. skolspråk. Däremot har dialekterna sina rötter i fornsvenskan, som kanske hade kunnat kallas rikssvenska om det nu bara hade funnits något rike, t.ex. Sverige, att knyta språket till på den tiden. Men det gjorde det ännu inte. Det vi i dag kallar rikssvenska (fast standardsvenska vore kanske ett bättre uttryck) har en helt annan historia. Den hänger intimt samman med just framväxten av en svensk nationalstat. Det är lätt att förstå hur ett sådant samband kan uppstå. När ett folk ska samlas under ett centraliserat styre krävs gemensamma lagar och bestämmelser och dessa måste skrivas ner så att det är klart för alla vad som gäller. Men då krävs ett gemensamt skriftspråk. De första försöken att åstadkomma detta hittar vi i mitten på 1300-talet i de landskapslagar och stadslagar som tillkom under Magnus Erikssons styre. Skriven svenska hade förstås funnits mycket tidigare, t.ex. på runstenar, men detta skriftspråk var inte standardiserat utan den enskilde skrivaren hade ganska stor frihet att själv bestämma hur det skulle se ut. En liknande situation gäller för övrigt dagens dialekter. De existerar fram för allt som talade språk, några standardiserade skrivspråk finns inte. En författare som vill skiva på dialekt måste i stor utsträckning själv 'uppfinna' ett lämpligt skriftspråk.

Rikssvenskan har alltså uppstått ur försök att standardisera den skrivna svenskan. Magnus Erikssons lagar var de första, men andra strävanden i samma riktning följde. Vadstenaspråket är ett sådant exempel. Det var en skrifttradition, baserad på östgötsk dialekt, som utvecklades på Vadstena kloster under 1400-talet. Även det kungliga kansliet spelade en viktig roll i dessa sammanhang liksom universiteten (Uppsala 1477). En annan milstolpe i denna utveckling är den bibelöversättning som tillkom under Gustav Vasa (1541).

De ovan nämnda skrifterna - lagar, Gustav Vasas bibel och andra religiösa skrifter, universitetets skrifter - fungerade som exempel i normerande riktning och lade grunden för en mer språkvetenskapligt inriktad normering. Denna kom dock först mot slutet av 1700-talet, t.ex. genom Abraham Sahlsteds grammatik (1769) och ordbok (1773) och tillkomsten av Svenska Akademien (1786).

Det är dock viktigt att påpeka att det vi här pratar om gäller skriftspråk. Det talade språket var i allt väsentligt dialektalt. Även i detta avseende finns en tydlig parallell till dialekternas användning och ställning idag, man talar dialekt men skriver standardsvenska.

Med den ökande centralstyrningen kom dock de dominerande kretsarnas språk, språket vid hovet och ämbetsverken, att få ett visst inflytande även på uttalet. Det påstås t.ex. att uttalet av l-ljudet, som i dialekterna vanligtvis uttalades 'tjockt', kom att ersättas med 'tunt l' genom påverkan av folk i kretsen kring hovet under 1600-talet. Åtminstone påstår Samuel Columbus det i en skrift publicerad omkring 1670. Att han lägger märke till sådana detaljer tyder dock på att något generellt rikstalspråk ännu inte var utvecklat vid denna tid ens runt huvudstaden.

Det stora genombrottet för en talad rikssvenska kom nog med folkskolereformen (folkskolestadgan kom till 1842). En allmän folkundervisning krävde ett undervisningsspråk och det ansågs, att detta skulle vara detsamma över hela landet. Dess struktur var inte oväntat, riksskriftspråkets och dess uttal i hög grad hämtat från den svenska som talades i och kring huvudstaden, ibland kallad mälardalssvenska. Vad gäller uttalet har det nog tummats och tummas en del på denna norm. Det är nog så, att regionala standarder varit vanligare vad gäller uttal. Det som lite slappt burkar kallas norrländska, standardsvensk grammatik blandad med uttal, fram för allt vad gäller prosodi, lätt färgat av något norrländskt mål, är ett sådant exempel.

Mot bakrund av ovanstående förefaller det rimligt att betrakta rikssvenskan (standardsvenskan), inte som en dialekt utan som en sociolekt fram för allt avsedd för mer formella sammanhang som t.ex. undervisning, rimligt enhetlig vad gäller grammatiken, men oftast regionalt färgad vad gäller uttal.