Kära kollegor, mina damer och herrar,

När jag var barn så gick det en jugoslavisk tecknad serie på TV om en professor som heter Balthazar. Professor Balthazar är uppfinnare. Han är väldigt snäll, och han är alltid beredd att hjälpa sina vänner i den lilla staden där han bor. Ingenting är omöjligt, allt kan lösas - från bortsprungna katter till stora miljökatastrofer. Balthazar uppfinner helt enkelt en maskin med en massa rattar och spakar som löser problemen.

Själv har jag en lite speciell relation till professor Balthazar. För när jag gick i mellan- och högstadiet - i Lerum där jag växte upp - så brukade mina klasskamrater sjunga Balt-Balthazar, Balt-Balthazar, BaltHAZAAR, efter mig när jag gick förbi i korridorerna. Det handlade förstås om mobbning, om än av ett mildare slag, men så här i efterhand, när jag faktiskt har blivit professor, så känns det ändå som att det var jag som fick sista ordet!

Balthazar är förstås en lysande symbol för en forskare som arbetar för en hållbar utveckling - ni vet "hållbar utveckling" som är temat för dagen. För Balthazar arbetar i en anda där "forskning inte är ett mål i sig utan ett medel för att förbättra oss alla som människor och göra världen bättre att leva i." Det sista är ett citat ur ett dokument som beskriver Göteborgs universitets Vision.

Betyder detta att vi borde göra Balthazar till vårt professorsideal? Nej, mina damer och herrar, det gör det inte. Balthazar är en mes! Jag motsätter mig en ensidig Balthazarisering av vårt universitet. Andra typer av forskare behövs också.

Nu är det ju faktiskt så att Balthazar representerar bara en av många olika professorstyper - den snälle vetenskapsmannen. I världslitteraturen hittar vi också den tankspridde vetenskapsmannen - professor Kalkyl i Tintinböckerna för att nämna en av de mera kända, och den onde vetenskapsmannen - tänk på Sherlock Holmes ärkefiende professor Moriarity till exempel.

Sen har vi då den galne vetenskapsmannen - the Mad Scientist - som har blivit lite av ett begrepp. Här bör man då nämna Dr. Frankenstein - kirurg, och Dr. Moreau - genetikforskare. Och så har vi ju Dr. Jekyll - kemist - ja, ni vet han som förvandlades till Mr. Hyde - ett riktigt monster till människa - när han drack en brygd som han hade blandat. [Talaren dricker vatten]

Här ska man då lägga märke till att bland dessa exempel på galna vetenskapsmän finner vi inga humanister - inga historiker, språkvetare eller litteraturvetare. Galna vetenskapsmän är alltid fysiker, medicinare, genetiker eller kemister. Nu är frågan, ska vi som humanister känna oss hedrade av detta faktum?

Nej, det är inte så säkert. Jag tror nämligen att ett visst mått av galenskap är viktigt för en forskare. Den kan nämligen motverka det vi kallar hemmablindhet. Blir vi hemmablinda så slutar vi att uppleva världen som ett mysterium, och vi förlorar också viljan och förmågan att se verkligheten som den är. Att se och att beskriva verkligheten som den faktiskt är - det är förstås vad vetenskapen måste sträva efter. Värden som sanning och skönhet - och inte bara nytta - måste få det utrymme de förtjänar. En lagom dos av galenskap kan öppna våra sinnen.

En sak som vi är väldigt hemmablinda inför är fenomenet Språk. Och då kommer vi in på min egen forskning. För jag är lingvist - en sån som forskar om språk. Inte om något särskilt språk som franska eller ryska, utan om språk i allmänhet. Språket är ju ständigt närvarande i våra liv. Vi läser tidningar och böcker, lyssnar på radio, samtalar, skriver vetenskapliga artiklar, håller tal, osv. Nedsänkta i allt detta språkande blir vi lätt blinda för att språk, och språkets möjlighet, i själva verket är ett mysterium! Även vi lingvister måste ständigt påminna oss om de stora frågorna: Vad är förhållandet mellan språk och tanke? Kommer tänkandet före språket, eller är språket tvärtom en förutsättning för tänkandet? Är det kanske t.o.m. så att språket till stora delar strukturerar vår verklighetsuppfattning och bestämmer den värld vi lever i?

Om man funderar över detta så inser man snart att i själva verket borde lingvistiken anses som lika viktig, lika grundläggande, som fysiken - och studiet av fonem och morfem - språkets minsta beståndsdelar - borde vara lika angeläget som studiet av atomer och kvarkar. Ja, jag vill nog hävda att fick lingvister lika stora anslag som fysiker, så skulle underbara saker kunna hända!

Nu tror jag i och för sig att den här galenskapen som jag nämnde tidigare finns på humanistisk fakultet också, även om detta inte avspeglas i världslitteraturen. Den humanistiska galenskapen har bara inte fått något riktigt genomslag. Vad beror detta på? Jo, vi har saknat maskiner! Vi har därmed saknat makt att förändra människans levnadsvillkor på något riktigt genomgripande sätt. Vi har inte haft makt att ställa till med ofog, men inte heller makt att göra verklig nytta. För även om pennans makt är stor så finns det ingenting som är så mäktigt som maskiner.

Aha, en sådan där teknikbög tänker ni nog - särskilt ni andra humanister i församlingen. Men, nej, jag använder inte ens mobiltelefon. Däremot programmerar jag datamaskiner, för det ingår i mitt arbete. Jag är nämligen ingen vanlig lingvist. Jag är en så kallad datalingvist - jag försöker lära datorer att tala och skriva som folk, och jag försöker få dem att förstå vad vi människor menar när vi talar och skriver.

Att programmera en dator måste man inte uppfatta som något särskilt tekniskt. Att programmera en dator handlar om att bolla med regler, idéer, begrepp och andra abstrakta saker, och är på sätt och vis en ganska humanistisk aktivitet. Man bygger saker - designar, konstruerar, testar - men det handlar om ett byggande som lika gärna kan liknas vid hur man bygger en roman eller en pjäs. Faktum är att jag har haft studenter - humaniststudenter - som när de skrivit sina första små dataprogram har sagt att "det kändes som att skriva poesi".

Datorer börjar vi också bli hemmablinda inför - trots att de historiskt sett är så nya. Många av oss använder dem dagligen, och vi glömmer därför lätt vilka fantastiska ting de är! Om vi datalingvister får hållas så kan de bli ännu mer fantastiska, och framför allt mer humanistiska. Riktiga humanistmaskiner måste kunna hantera ett mänskligt sätt att tänka och språka, och det är bara om vi språkvetare får möjlighet att bidra till datorernas utveckling som detta kan bli verklighet. [Talaren höjer armen och knyter näven] Tro mig, det kommer en tid då galna humanister beväpnade med humanistmaskiner står redo att ta över världen!

Torbjörn Lager 2003

Foto: Göran Olofsson/GU